Robotarna, den hållbara industrin och människorna

Ända sedan den flygande skytteln revolutionerade textilindustrin på 1700-talet har vi haft en tveeggad syn på maskinerna. Fantastiska hjälpmedel, men även konkurrenter om det arbete som ger oss brödföda.

– När de första fabrikerna öppnade hände det att arbetare kastade in saker i maskinerna för att sabotera, säger Johan Stahre.
Nu, när industrin är mitt inne i ett paradigmskifte där automation tar alltmer plats i industriell produktion, är den diskussionen högaktuell. Men enligt Johan Stahre är det osannolikt att robotarna tar över i någon större utsträckning.

– Det handlar inte om att de gör ett antal medarbetare arbetslösa. I stället tar de över några av deras många arbetsuppgifter. Det frigör kapacitet för nya intressanta saker. Människan är ju inte så väl rustad för tunga lyft och monotont arbete, så det är bra om automationen tar hand om det, säger han.

Det är i det perspektivet han även betraktar ett nutidsfenomen som högt automatiserade lager. Automationsutrustningen gör ett slitigt jobb som skulle vara både jobbigt och nedbrytande för en människa. Samtidigt behöver robotarna oss, för att bli servade och lagade, och för att bli programmerade så att de vet hur de ska jobba.
Han jämför robotarnas roll med en mobiltelefon.

– I dag behöver du inte kämpa med att komma ihåg alla dina vänners telefonnummer längre, vilket gör allt mycket enklare. Men telefonen ringer inte samtalen åt dig, det får du göra själv.

Människans plastiska hjärna och dess förmåga att hantera både svåra beslut, och våra fysiska lemmar med sin finmotoriska precision, är oundgängliga för att hantera saker i industrin.

– Så kommer det att vara under överskådlig framtid, säger han.

Och även om robotarna är på frammarsch så är de fortfarande ganska få. I ett land som Sverige, som ändå har en stark ingenjörskultur, finns det färre än 300 robotar per 10 000 medarbetare. Det globala snittet ligger runt 120 robotar per 10 000.
Robotar och automation är starkt sammankopplade med begreppet industri 4.0. Uttrycket syftar på att vi efter tidigare tekniksprång som ångmaskinen, elektriciteten och datorerna har tagit ett steg till. Till en era där de moderna maskinerna har blivit uppkopplade mot datorer och mot internet – vilket har gett oändliga möjligheter till att både styra och kontrollera maskinerna, samt till att samla in data och göra analyser.

– Jag har tyska kollegor som faktiskt var med och myntade begreppet industri 4.0. För dem var det mest för att samla ihop och beskriva något som redan fanns, en idé för att lyfta fram hur bra europeisk industri är. De upplevde att vi hade hamnat lite i bakvattnet av USA och Kina och ville positionera sig. Sedan blev de ganska förvånade över att begreppet fastnade som det gjorde, säger han.
Nu börjar det i stället talas om ett Industri 5.0.

– Då har vi lagt till ett lager med mer mänskligt centrerade värden, där vi utgår från människans förmåga att skapa en fungerande framtid.
Det handlar om hållbarhet, bland annat ur ett klimatperspektiv, men även om att samhället ska vara uthålligt och klara störningar som pandemier och geopolitisk oro – exempelvis av det slag som vi upplever nu, med kriget i Ukraina. Leveranskedjor ska säkras, liksom tillgången på råmaterial. En annan del av industri 5.0 är att centrera industrin kring människans behov och möjligheter, vilket passar bra när vi blir färre på arbetsmarknaden. En både klimatmässigt och socialt hållbar industri, helt enkelt, även om Johan Stahre inte är förtjust i uttrycket hållbarhet.

– Nej, det antyder att vi ska ha något som funkar ett tag, tills det går sönder. Jag tycker uthållig är bättre, säger han.

Automationen som tuffar på, och AI som är på frammarsch … det finns en rädsla för att maskinerna inte bara ska ta över jobben. En del spår att vi till slut kan nå en nivå när de börjar tänka själva och bli varse om människors tillkortakommanden: impuls- och driftstyrda, aggressiva och krigiska med mera. Det har varnats för ett scenario där apparaterna får nog och helt enkelt rationaliserar bort oss.
Men Virginia Dignum, professor i ansvarsfull artificiell intelligens på Umeå universitet, ser ingen större anledning till oro.

– Nej, det där är fantasier, säger hon.

Liksom Johan Stahre påpekar hon att automation inte är något nytt, och att det i viss mån har funnits sedan den industriella revolutionen.

– De mänskliga sysslorna, och vad som krävs av oss, är en föränderlig materia. Arbetsuppgifterna i dag ser inte ut som de gjorde på våra farföräldrars tid, och de fortsätter att omdanas. Det är viktigt att vara medveten om det, säger hon.
Nya kompetenser kommer ständigt att behövas, och det är avgörande att vi aldrig upphör att utbilda oss till att kunna utföra nya saker.

– Men att maskiner tar över sådant som är farligt eller tråkigt, det är ju bara bra,
Ett område där det talas mycket om AI är självkörande bilar. Där anser Virginia Dignum att många är alltför optimistiska.

– Visst, de finns redan i viss omfattning. Men att de skulle kunna ta sig fram på egen hand i komplicerad stadstrafik … det skrivs hela tiden att det ska ske om tre år. Men det kommer att dröja länge.
Vad är det då som gör att tanken på tänkande datorer som tar över är så otrolig? Enligt Virginia Dignum är de helt enkelt inte designade på det sättet. I grunden handlar det bara om en lång kedja med av- och på knappar, ettor eller nollor. Ungefär som ett självspelande piano.

– Vi vet att de inte kan utveckla ett eget intellekt, det är omöjligt. Det finns gränser för vad som går att datorisera.
Och även om det mot förmodan skulle dyka upp något i den stilen i en framtid är det ändå något som även det skulle vara designat av människor.

– Självklart måste vi fundera över vad vi vill att maskinerna ska göra, och ta ansvar för vad vi utvecklar.
Men datorer med en egen själ …

– … bara science fiction, säger Virginia Dignum.